Jag älskar mitt liv. Nu äntligen kan jag skriva det, och mena det. Jag älskar alla våra bråk, alla stunder vi blir sams. Alla gånger vi retar varandra till vansinne. Alla gånger vi ligger skavfötters i soffan och ser TV. Alla gånger vi ligger tätt tätt nära i sängen och njuter av varandras närhet.

Jag har insett att jag inte längre behöver göra upp någon fasad för att folk ska tro att allt är guld och gröna skogar, jag har levt det livet. Det slutade i ett kraschat förhållande pga att det blev viktigare att se till att allt såg bra ut i andras ögon än vårda den egna kärleken. Det enda som är viktigt nu är att den här familjen fungerar, då skiter jag i om jag kör en gammal saab 9000 som läcker bromsvätska och är allmänt risig eller om jag går till jobbet med oborstat hår ibland. Jag har hittat den kärlek jag behöver, jag behöver inte längre leta den i materiella ting. För det var det jag gjorde då.

Många tycker att det här gått för fort. Och det förstår jag, tycker jag också ibland då jag tänker på det. Men samtidigt känns det som att det alltid varit jag och Rickard, att det inte funnits någon annan innan. Jag kände direkt vi började lära känna varandra och han visade vad han är villig att göra för oss att det här är något jag vill. Finns inga tvivel, ingen tvekan. Det är honom jag vill leva med. Det är han som finns där och lyfter upp mig då jag behöver, kallar mig vacker då jag känner mig som fulast. Säger Jag älskar dig, varje dag. Skickar små gulliga sms då jag behöver dom som mest. Skäller på mig då jag tar tokiga beslut eller säger tokiga saker. Som säger vad han tycker samtidigt som han lyssnar på vad jag tycker. Som får mig att skratta varje dag. Som spelar kärlekslåtar för mig då jag behöver höra dom. Som tittar på mig och bara ser mig.

Jag har levt ett rent ut sagt skitliv innan jag träffade Rickard. Visst har det funnits ljusa stunder med men det har aldrig riktigt lyst hela tiden. Det har varit för många mörka stunder.

Vi har båda levt rätt händelserika liv. Han mer än mig. Vi har båda blivit sårade, på olika vis. Vi vet båda nu vad vi vill. Erfarenhet gör att man växer mycket, även om jag själv inte trodde på det förut. Alla lever olika liv. Har olika prioriteringar. Huvudsaken man själv är nöjd med sitt liv. Kan njuta, även av det dåliga stunderna. Det gör jag, varje dag. Det kan låta konstigt, men jag njuter även då jag gråter. Då det känns som att jag ska dö av smärta.

Men då vet jag att jag kan känna, att jag lever, att jag är mänsklig.

Ibland känns livet skit. Men jag har varit för långt ner på botten för att inte uppskatta även det små dipparna jag kan ha. För dom är ingenting i jämförelse med hur det var.

Jag älskar mitt liv, som den berg och dalbana det är!

Tack vare Alvin, Rickard och vår väntande familj.