Funderingar i livet.
Jag vet att jag skrivit detta allt för många gånger. Men allt för ofta har allt varit en fasad. För att man ska tro att mitt liv är perfekt. Det är så jag är lärd, ser allt bra ut utåt då frågar folk aldrig. Då tror dom på den lilla teatern som spelas och beundrar en för att man har det så bra.
Jag älskar mitt liv. Nu äntligen kan jag skriva det, och mena det. Jag älskar alla våra bråk, alla stunder vi blir sams. Alla gånger vi retar varandra till vansinne. Alla gånger vi ligger skavfötters i soffan och ser TV. Alla gånger vi ligger tätt tätt nära i sängen och njuter av varandras närhet.
Jag har insett att jag inte längre behöver göra upp någon fasad för att folk ska tro att allt är guld och gröna skogar, jag har levt det livet. Det slutade i ett kraschat förhållande pga att det blev viktigare att se till att allt såg bra ut i andras ögon än vårda den egna kärleken. Det enda som är viktigt nu är att den här familjen fungerar, då skiter jag i om jag kör en gammal saab 9000 som läcker bromsvätska och är allmänt risig eller om jag går till jobbet med oborstat hår ibland. Jag har hittat den kärlek jag behöver, jag behöver inte längre leta den i materiella ting. För det var det jag gjorde då.
Många tycker att det här gått för fort. Och det förstår jag, tycker jag också ibland då jag tänker på det. Men samtidigt känns det som att det alltid varit jag och Rickard, att det inte funnits någon annan innan. Jag kände direkt vi började lära känna varandra och han visade vad han är villig att göra för oss att det här är något jag vill. Finns inga tvivel, ingen tvekan. Det är honom jag vill leva med. Det är han som finns där och lyfter upp mig då jag behöver, kallar mig vacker då jag känner mig som fulast. Säger Jag älskar dig, varje dag. Skickar små gulliga sms då jag behöver dom som mest. Skäller på mig då jag tar tokiga beslut eller säger tokiga saker. Som säger vad han tycker samtidigt som han lyssnar på vad jag tycker. Som får mig att skratta varje dag. Som spelar kärlekslåtar för mig då jag behöver höra dom. Som tittar på mig och bara ser mig.
Jag har levt ett rent ut sagt skitliv innan jag träffade Rickard. Visst har det funnits ljusa stunder med men det har aldrig riktigt lyst hela tiden. Det har varit för många mörka stunder.
Vi har båda levt rätt händelserika liv. Han mer än mig. Vi har båda blivit sårade, på olika vis. Vi vet båda nu vad vi vill. Erfarenhet gör att man växer mycket, även om jag själv inte trodde på det förut. Alla lever olika liv. Har olika prioriteringar. Huvudsaken man själv är nöjd med sitt liv. Kan njuta, även av det dåliga stunderna. Det gör jag, varje dag. Det kan låta konstigt, men jag njuter även då jag gråter. Då det känns som att jag ska dö av smärta.
Men då vet jag att jag kan känna, att jag lever, att jag är mänsklig.
Ibland känns livet skit. Men jag har varit för långt ner på botten för att inte uppskatta även det små dipparna jag kan ha. För dom är ingenting i jämförelse med hur det var.
Jag älskar mitt liv, som den berg och dalbana det är!
Tack vare Alvin, Rickard och vår väntande familj.
Du kom in som en prins i mitt liv och räddade mig.
Sen första gång vi träffades så såg jag dig direkt. Du kramade mitt hjärta så det formades perfekt.
När du såg mig in i ögonen så kändes allt så bra. Den glädjen som jag kände är den jag alltid velat ha.
För vi passade perfekt som den pusselbit som fattats. Du var så fin så jag nästan tappa andan.
Det lyckosrus du gav mig var inte bara för stunden, det finns kvar än idag och gör min glädje så enorm.
Du har förtrollat mig och väckt upp min tro på att kärlek existerar och inte är något ont.
Det går inte att beskriva exakt hur jag känner för mina känslor bara växer och växer.
Jag ser bara en framför mig och det är du.
Det finns tusen andra men ingen lika bra som du.
Du är den som fått mig tro på kärleken.
Sen du kom in i mitt liv har jag vågat mycket mer. Jag har vågat tro på livet och att under kan ske.
Du har hjälpt mig stå på egna ben, öppna ögonen och inse att jag är mycket mer värd.
Den kärlek som du ger mig får mig le varje dag. Du är allt som jag önskat, du får mig att må bra.
Du gör mig lycklig ända in i själen, du ser mig på riktigt för den jag är.
Sen säger du alltid dom där tre orden till mig, jag vill skrika rätt ut att jag älskar dig.
Kan aldrig nånsin beskriva hur jag känner men din närhet från dig känns som den bränner.
Och varje gång jag ser dig hoppar hjärtat till, jag hoppas att jag föralltid får vara din.
20111005
Alvin sover. Rickard är på träning. Själv sitter jag hemma, i vår nya lägenhet.
Ingenting är lätt, det förväntade jag mig inte att det skulle vara heller. Jag är själv skilsmässobarn och jag tyckte jag hade det jobbigt med att sakna den ena föräldern då jag var hos den andra. Men jag kan lova, det är inget emot hur svårt det är att vara förälder på varsitt håll...
Att inte kunna vara med varje dag, att inte kunna finnas där hela tiden. Att ha olika åsikter om allt men ändå inte behöva anpassa sig efter den andre förälderns liv. Att försöka göra allt som är bäst för ens barn samtidigt som man ska få vardagen att fungera, att lilleman ska ha två föräldrar som till synes ser ut att vara vänner och må bra. För hans skull.
Jag älskar mitt liv med Rickard, det är dock en enda stor prövning och kärleken måste vara otroligt stark för att det ska fungera. Det finns mängder av kärlek, överallt i detta hem. Finns inte en dag som inte börjar med pussar och kramar. Finns inte en natt då vi inte håller varandra i händerna då vi sover. Det enda som finns i detta hem är kärlek, i alla dess former. Äntligen får jag tillbaka all den kärlek som jag ger. Äntligen har jag fått det liv jag alltid sökt.
Det är inte guld och gröna skogar jämt, det är det aldrig. Vore konstigt om man inte hade olika åsikter i ett förhållande.
Som min kära fästman en gång sa: "Den dagen vi slutar gräla kan vi börja fundera på vart kärleken tog vägen".
Och det finns mycket i det han säger tycker jag. Den dagen den ena partnern slutar säga vad den tycker, då finns det inte mycket att bygga på. Allt handlar om kommuniktation. Men det handlar om att ge och ta. Och inte bara köra sitt eget race då man är två.
Jag älskar allt i mitt liv, även dom dåliga dagarna. DÅ är livet njutbart! <3
Ingenting är lätt, det förväntade jag mig inte att det skulle vara heller. Jag är själv skilsmässobarn och jag tyckte jag hade det jobbigt med att sakna den ena föräldern då jag var hos den andra. Men jag kan lova, det är inget emot hur svårt det är att vara förälder på varsitt håll...
Att inte kunna vara med varje dag, att inte kunna finnas där hela tiden. Att ha olika åsikter om allt men ändå inte behöva anpassa sig efter den andre förälderns liv. Att försöka göra allt som är bäst för ens barn samtidigt som man ska få vardagen att fungera, att lilleman ska ha två föräldrar som till synes ser ut att vara vänner och må bra. För hans skull.
Jag älskar mitt liv med Rickard, det är dock en enda stor prövning och kärleken måste vara otroligt stark för att det ska fungera. Det finns mängder av kärlek, överallt i detta hem. Finns inte en dag som inte börjar med pussar och kramar. Finns inte en natt då vi inte håller varandra i händerna då vi sover. Det enda som finns i detta hem är kärlek, i alla dess former. Äntligen får jag tillbaka all den kärlek som jag ger. Äntligen har jag fått det liv jag alltid sökt.
Det är inte guld och gröna skogar jämt, det är det aldrig. Vore konstigt om man inte hade olika åsikter i ett förhållande.
Som min kära fästman en gång sa: "Den dagen vi slutar gräla kan vi börja fundera på vart kärleken tog vägen".
Och det finns mycket i det han säger tycker jag. Den dagen den ena partnern slutar säga vad den tycker, då finns det inte mycket att bygga på. Allt handlar om kommuniktation. Men det handlar om att ge och ta. Och inte bara köra sitt eget race då man är två.
Jag älskar allt i mitt liv, även dom dåliga dagarna. DÅ är livet njutbart! <3
