Hata är ett starkt ord men det är nästan så jag känner. Jag vill egentligen aldrig mer ha med honom att göra, nånsin. Och jag förstår inte hur jag en gång i tiden faktiskt har älskat honom. Eller i allafall trott att jag gjort det. Han kan få mig på så dåligt humör och hans (vad han tror) överlägsenhet kan få mig att vilja kräkas. Hans sätt att se på sig själv som så mycket bättre än nån annan.
Hans sätt att prata skit om sina vänner och sedan umgås med dom och säga hur fantastiska dom är inför dom.
Hans sätt att nedvärdera varenda människa i sin omgivning för att må bättre själv. Hans sätt att nedvärdera mig och mitt sätt att vara. Hans sätt att tro att han vunnit en strid fastän det bara är brist på empati. Hans sätt att få människor att gå hans väg för att sedan livnära sig på dom. Ibland vill jag bara bryta ihop över att jag måste ha honom i mitt liv. Vissa dagar är hatet så stort att jag vill kräkas. Idag är en sån dag. Fastän han varken sagt eller gjort något som kunnat framkalla dessa känslor just idag.
Jag är så arg på mig själv för att jag varit så godtrogen och trott det bästa. Att en människa kan förändras. Men vissa går inte/vill inte förändras. Han är en sån som inte vill. Det har han själv sagt.
Jag har inte själv varit Guds bästa barn. Och det finns saker jag aldrig trodde jag själv var kapabel till att göra och som jag borde ångra. Men det finns ingenting jag ångrar. Jag kan inte ångra att jag träffade honom, för då hade jag inte haft det bästa i mitt liv idag.
Det sägs att man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv. Det kan jag ärligt inte säga att jag gjort.
Jag har lärt mig en sak, och det är att man ska aldrig säga aldrig. Jag tror vi alla är kapabla till att göra det mesta, bara rätt knappt blir tryckt på. Och vissa knappar är inte värda att trycka på. Han tryckte på fel knappar. Sen förtjänar han det nog inte. Det gör ingen. Men är man så självupptagen att man inte ser vad man har, får man skylla sig själv.

Som sagt, idag vill jag kräkas, över honom.