Idag har varit en dag med blandade känslor. Har myst med min älskling hela dagen, vilket har varit helt underbart. Men på eftermiddagen bröt jag ihop av saknaden efter lilleman... Hjärtat tar stryk varje gång han inte är här :/ det brukar bli lättare då veckan har börjat och vips är det fredag och han kommer hit igen <3

Men ingenting är lätt just nu. Det känns som att jag bara går och väntar på att få börja "leva" ett normalt liv igen. Ett liv där det inte gör ont att gå, jag kan äta igen, knyta mina egna skor och kramas ordentligt med dom jag älskar.

Jag hade gärna jobbat fortfarande, om kroppen orkat... Då hade tiden gått fortare. Jag är för rastlös för det här. Men samtidigt är det irriterande att hjärnan har fullt med energi och vill göra saker, men kroppen säger ifrån...

Jag har iaf mått bättre igår och idag. Inga Förvärkar, inga sammandragningar. Men på ett sätt känns det som att kroppen luras... Antingen får det sätta igång eller så får de va!!

Men, det var iofs såhär med Alvin. Förvärkar, sammandragningar i två dagar, sen uppehåll och fem dagar senare kom han till världen. Så jag kan väl få hoppas att h*n vill titta ut till helgen :-) men jag räknar med att få gå över tiden, h*n kommer ut förr eller senare.

Det har blivit lättare att andas och mer plats för att äta, så även om det kanske inte syns så känns det som att h*n sjunkit ner till sin slutgiltiga plats iaf.

Nu har jag gnällt färdigt för idag!