Det är rätt intressant hur en människa kan vara hatad av vissa men så älskad av andra. Eller är det så att man ändras för varandra i ett förhållande? Att dom man varit med innan inte var värd att ändras för? Och då man verkligen hittar den "rätta" så kan man leva med varandras brister, älska, ge och ta.

Jag har hittat min nallebjörn som ger mig det jag behöver. Vi utvecklas varje dag för att bli det bästa tillsammans, så som bara vi kan. Det är inte lätt, inte lätt alls vissa dagar. Vi har sårat varandra, nästan gett upp varandra för att det bara helt enkelt har blivit för mycket. Vi bråkar, blir sur, älskar varandra lite mindre vissa dagar. Men kärleken ger oss en anledning att fortsätta även då dagarna har varit ett helvete.

Det finns så många saker jag lärt mig från tidigare förhållanden. Så mycket som jag aldrig skulle göra igen. Jag är inte felfri, långt ifrån. Men jag lär mig Av mina misstag och försöker att gå vidare och inte göra dom igen. Ibland vill man lära sig av sina misstag, ibland inte. Ibland kanske det inte är värt att kämpa för. Och då är det lättare att bara skita i allt och såra människor. Jag vet, jag har själv gjort så. Ingenting jag är stolt över men jag gjorde det jag trodde var bäst vid just den tidpunkten.

Allt är så mycket svårare nu. Men samtidigt har jag aldrig känt mig mer frisk, levande och älskad som nu. Det är konstigt det där.