Situationen börjar bli ohållbar. Irritationen över denna människa växer sig större för varje dag som går. Han säger att det är mitt fel att det är som det är. Att jag är för otrevlig för att hon ska komma fram och ta i hand. Hur kan det vara mitt fel då jag inte gjort något? Jag kan ha uttryckt mig klumpigt i vissa sammanhang, men det gör han med. Och även om jag har ett visst sätt gentemot honom så betyder inte det att hon förtjänar samma. Jag känner henne inte. Jag vet bara hennes namn. Hon umgås med min son men jag får inte veta vem hon är.

Jag tog beslutet att "lämna" min son på halvtid. Varje gång han åker härifrån ångrar jag det. En del av mig dör varje gång han åker. Det gör ont i hela kroppen.

Vi lovade varandra att om vi träffade nån ny skulle vi presentera honom/henne för den andre föräldern. Så man vet vem som lever inpå vår son. Jag höll min del av hans "regler". Men han håller inte sin. Jag har en klump i magen varenda dag över att inte veta vem hon är. Över att hon, en okänd kvinna, är hos min son. En människa som vänder då hon ser mig. En händelse som sitter som nålar på min näthinna. Tankarna varje dag: hur påverkar det Alvin? Jag vill skydda honom från allt. Men nu kan jag inte, bara varannan vecka.

Jag såg henne idag. Eller vad jag tror va hon. Hon såg mig och i nästa sekund var hon borta. Hur kommer det här nånsin sluta bra? Jag känner mig så maktlös... Jag vill bara lillemans bästa, men ändå är allt mitt fel? Och är alltid mitt fel enligt honom...

Hans äckliga sätt att medvetet manipulera allt och alla. Det är så jäkla många tårar som fallit över min älskade son... Över maktlösheten.

Att i sju år fått höra att allt jag gör/säger är fel har satt sina spår. Jag blir en sån liten människa i hans närhet. Jag försöker hitta mina sätt att hantera honom men ibland sjunker jag ner och blir den där lilla flickan som inte vågar säga sin åsikt för att den är fel... Och är alltid fel... Jag ifrågasätter mig själv ibland så mycket att jag bara bryter ihop totalt för att den enda lösningen jag hittar är att det är mig det är fel på.

Jag vet nu att det inte är så. Jag är en stark tjej som klarar det mesta. Jag försöker iaf intala mig själv det varje dag, för att inte bli "liten" igen.


Jag trodde inte jag kunde hata. Men jag tror nästan att jag gör det.