Varför är dagens samhälle så stressat?!
Innan man är 25 ska man ha barn, villa, vara gift och helst se ut som när man var femton. Ja jag vet, låter som att jag talar om mig själv. Men visst, jag är i den delen av mitt liv. Men jag startade mitt "familjeliv" tidigt i mångas ögon. Inget jag kan ändra på nu och inget jag vill ändra på.

Sen är det nånting jag funderat på länge. Varför skaffa barn om man inte tänker ta sig tiden att vara med dom?
Det finns många idag som skaffar barn och sen tycker att dom ska växa upp på bara nån månad. Jag beundrar ALLA mammor och pappor som ser sitt barn för det lilla barnet det är. Jag säger inte att jag är en sån mamma, jag får tänka mig för många gånger om dagen då jag behandlar mina barn äldre än vad dom är. Men jag försöker att stressa ner, inte dras med i samhällets stress då hemmet ska vara välstädat, man ska helst ha gått ner alla gravkilon innan barnet ens är 6 månader, man ska träna, vara med vänner/familj. Det är jämförelse av barn hit och dit. Mitt barn kan det här... Bla bla.
Jag tycker det är jätteroligt att höra vad mina vänners barn lärt sig och vad dom kan! Men då vet jag att vi pratar med varandra om det på ett sätt som inte har nånting med jämförelse att göra. Alla barn gör sitt i sin egen takt och att försöka snabba på utvecklingen blir bara fel.
Det är tex först nu som jag känner att Alice har blivit en så pass trygg individ så jag kan börja åka iväg å träna då hon är vaken, lämna henne hos barnvakt då hon är vaken osv. Det har tagit mig nästan 11 månader. Förstår inte all denna skryt om hur tidig ens barn är.
Och ja, Alice är tidig motoriskt och självklart är jag stolt över allt hon kan! Men det är inget jag egentligen vill. Min bebis försvann då hon började krypa vid 6 månaders ålder. Hon blev stor så fort och jag glömmer ofta bort att hon faktiskt är liten och behöver mig och Rickard mer än nånsin. Och även om hon går nu och snart är ett år så får hon sova på min mage eller i min famn på dagarna då tillfälle finns, hon får sova mellan oss i sängen, hon får äta på natten även fast hon borde slutat då hon var 6 månader, hon blir buren på de dagar hon vill, allt för att hon ska känna sig trygg och få en bra start på livet. Jag tror på att mycket närhet det första levnadsåret stärker ett barn oerhört mycket. Ibland saknar jag tiden då hon var nyfödd, då hon alltid sov. Då jag alltid fick hålla henne i famnen då hon sov, amma så mycket jag ville, även om hon bara ville ha närhet, då hon sov med oss i sängen hela nätterna. Det var riktiga mystider!!!

Jag blir arg och lite ledsen att samhället är uppbyggt såhär. Att allt ska vara så jävla präktigt och prydligt och man får fan knappt andas eller öppna munnen för att säga vad man tycker till folk för då är man själv nånting "märkvärdigt".
Jag anser mig inte vara bättre än någon annan. Men bara för att jag står för vad jag säger och har åsikter så tror folk det.

Nu handlar det här inlägget mycket om hur barn inte får vara barn längre utan bara nånting man "måste" skaffa för att det är "status" i vissas ögon men sen vill man ha dom vuxna fort. Men då kan man ju åtminstone säga att man har barn även om dom fick en sån otrygg uppväxt pga att föräldrarna hade så bråttom tillbaka till livet som var att dom hamnar på helt fel väg i livet.

Nu känner jag att jag blir upprörd och ska därför sluta skriva.

Tack alla mina fina vänner jag har runt omkring mig som finns för mig! Ni är guld värda! <3