Alla relationer man har måste vattnas. Vare sig det är en vänskap eller ett förhållande. Jag kanske är av ett konstigt slag men jag försöker ge tid till alla mina närmaste, så ofta jag kan. Jag blir bara så ledsen då jag gång på gång försöker men alltid får ett nej. Alltid undanflykter och ursäkter till varför man inte kan träffas. Jag kanske bara måste inse att jag också ska sluta anstränga mig för att slippa bli sårad. Att man bara ska leva livet som i dvala och gå miste om att leva för dagen.

Alla mina vänner som ger mig nåt tillbaka är guld värd. Som tycker att det är värt att spendera tid med mig och min familj, dom står mig så nära hjärtat. Men förlusten av dom som inte gör det är stor... Men det är kanske nåt jag måste lära mig leva med. Men det känns så jäkla trist bara!! Saker går väl inte alltid min väg enbart men ibland skulle jag vilja det. Det gör bara så ont i hjärtat. Att dom jag tycker är värd att lägga ner tid och energi på, inte tycker likadant tillbaka.
Och jag har så svårt att inse, att ge upp. För jag vill inte, jag vill tro på en förändring. Men till slut har jag orkat för länge utan att få respons att jag bryter ihop.

Livet är en dans på rosor men det är en dans med svåra steg.