Ibland blir jag bara så less på att försöka anstränga mig. Anstränga mig för att få ihop vardagen så vi kan träffa vänner och familj. Jag tycker att jag alltid tar mig tiden att träffas och umgås med de jag bryr mig om. Alltid ställer upp. Men jag får ingenting tillbaka. Det är alltid lovord om att det ska ringas, vi ska träffas osv. Men ingenting händer, hur mycket jag än trycker på. Jag är så ruskigt less på att behöva "tjata" fram att vi ska umgås... Vill man umgås så anstränger man sig, från båda hållen. Sen då jag ifrågasätter kommer det alltid nån dålig ursäkt. Ibland känns det som att vår familj alltid har tid, ork, energi till att hitta på saker. Vi säger sällan nej till nånting. Hur kan folk vara så orkeslösa??
Jag har inte sovit en hel natt sedan mitten av graviditeten. Jag är trött jämt. Men istället för att fokusera på att jag är så jävla trött att jag knappt vet vad jag heter så tar jag mig i kragen och njuter av livet ändå. Säger oftast ja till att umgås med mina vänner och familj. Och säger jag nej så är det för att jag har annat inplanterat, aldrig för att jag är trött.

Ibland blir jag bara så less på att vara den som tar tag i saker.

Ett litet klagoinlägg måste jag få göra ibland.