Jag verkligen hatar den där mannen. Jag hatar att han kan få mig att må såhär jävla dåligt ibland. Att han fortfarande måste finnas i mitt liv. Jag kan hantera det bra allt som oftast. Jag måste alltid hitta mina egna sätt att hantera honom och hans sätt. Men kvällar som såna här når han verkligen ner på djupet. Han slår ut mig totalt. Jag hatar det. Att han fortfarande kan nå mig såhär.
Han är så ful, han spelar så fula kort. Den enda han tänker på är sig själv. Mitt hjärta gråter varje gång han säger eller skriver nånting i mening med: "jag måste få sova" eller "han stör, jag måste få egentid". Och alla gånger han gör saker för sig själv men kan inte unna Alvin saker.
Min son stör ingen! Han är världens finaste och han kan fan inte förstå det. Jag är så arg, ledsen och besviken. Mest på mig själv som inte såg vilken typ av människa han är tidigare. Fast samtidigt, utan honom hade inte min fina Alvin funnits.

Han är skadad. På alla sätt som finns. Och jag vet att den här ilskan och dom här tårarna bara stjälper mig själv. Han skiter ju i vilket. Och det gör mig bara ännu argare.

Blä åt den här kvällen. Då inte ens den enda jag vill ha här är hemma just ikväll. Det är väl jävla typiskt...