Jag läste den här artikeln om pappan som glömde sin tvååriga son kvar i bilen. Pojken överlevde inte.
Min första tanke är såklart: hur fan kan man glömma sitt barn?!?
Men vid närmare eftertanke så är inte jag nån som ska döma. Jag är också förälder, jag kan också glömma. Jag är inte mer än människa. Jag kan för mitt liv absolut inte ens kunna tänka tanken på att glömma mina barn eller göra nånting som skulle skada dom. Men jag ska aldrig säga aldrig. Jag har ingen aning om hur framtiden ser ut.

Det är hemskt att det händer. Och ännu hemskare att vi runt omkring dömer honom till att vara en dålig förälder. Det sista han behöver är någon som sparkar på honom då han redan ligger på botten.

Vi är föräldrar. Men inte mer än människor.