Jag hade en intressant diskussion med min pappa för nån dag sedan.
Jag kan tycka det är tråkigt att man hör av sig till vänner och vill träffas men den människan har aldrig tid/ eller tar sig aldrig tid till att träffas. Jag tycker det är viktigt med ett socialt nätverk, för mina barns skull. Dom ska känna att det finns fler människor runt omkring dom som dom kan gå till om dom behöver eller vill. Att det bara inte finns mamma, pappa och syskon i en liten bubbla. Att det är mitt ansvar som förälder att se till att mina barn har ett socialt nätverk.
Jag tycker jag/vi är jätteduktiga på att umgås med våra vänner och familj. Både Alice och Alvin har fina människor omkring sig som bryr sig om dom. Och ger dom av sin tid. Men sen finns det dom som jag skulle vilja tog sig tid till att träffa oss, men som inte gör det. Och istället för att försöka intala mig själv att det inte beror på mig så gräver jag ner mig och försöker vända ut och in på mig själv för att hitta felet som gör att dessa människor inte vill träffa mig.
Jag vet innerst inne att det inte är mig det beror på, eller jag tar för givet att det inte kan vara så. Är det nåt jag gör fel så förväntar jag mig att de vännerna säger det till mig. Att fly löser ingenting. Det skapar bara frågetecken.

Jag är sååå tacksam för alla mina vänner som tar sig till för oss <3